Sånt här gör mig så otroligt förbannad!!! Har vi verkligen inte kommit längre än så här? Jag vet inte ens vad jag ska säga. Detta har INGET med religion att göra, utan är enbart trångsynta människors stenålderstraditioner. Och nu använder jag snälla ord. Jag har som regel att inte skriva om politik eller religion, men detta måste spridas och stoppas.
Nu är i och för sig Aftonbladet inte den mest pålitliga källan, men här har ni länken i alla fall.
Ni vet den där känslan man får när man inte kan sluta tänka på en viss person, trots att man inte borde. Jag avskyr den känslan. Den komplicerar saker och ting. Jag springer ifrån komplicerade situationer. Snabbt.
Har du någon gång varit i ett förhållande där din partner har varit otrogen mot dig? Eller du kanske är den som har varit otrogen?
Jag har varit båda.
Vad är det som får en människa att vara otrogen, och vad är det som får en människa att stanna med någon som varit otrogen mot henne?
Jag var tillsammans med en man som var otrogen under hela vår tid tillsammans. Jag misstänkte efter ett tag in i förhållandet att något var fel, men det dröjde länge innan jag fick reda på sanningen. Jag har analyserat åt höger och vänster och försökt komma fram till varför han är som han är. Men den enda slutsatsen jag drog till slut, efter flera år, var att det var fel på alla sätt och vis att behandla en människa så. Trots detta gjorde jag samma sak mot honom. Jag kan inte berätta om omständigheterna runt detta, men jag kan säga som så att det var utav ren hämnd jag gjorde det jag gjorde. Jag visste att förhållandet inte skulle överleva länge till, och jag ville såra honom så som han hade sårat mig om och om igen. Han hade en så nonchalant attityd till det hela, som att det var mer eller mindre okej att han levde som han gjorde. Till en stor del tror jag att det var en kulturell grej – de flesta av hans vänner var likadana. De hade fruar och barn hemma och träffade andra kvinnor på kvällarna och helgerna. Detta VET jag och har själv BEVITTNAT. Fruarna blev såklart upprörda, sparkade i vissa fall ut männen temporärt, men det slutade alltid med att de tog tillbaka fanskapet. Det var helt enkelt accepterat. ”Så länge han kommer hem till mig så är det okej. Vad ska man göra, en man är en man…?” Detta hörde jag flera gånger.
I mitt fall var det inte ens något enstaka snedsprång (OBS: jag vill här påpeka att jag tycker att ALL otrohet är fel, oavsett om det rör sig om en gång eller 10) utan han hade flera pågående förhållande förutom det han hade med mig. Det var lögner hela tiden, ibland rent bisarra sådana.
Jag tänker inte ens gå in på hur det kändes att få reda på allt detta. Jag bodde med människan och upptäckte att vårt liv tillsammans hade varit en lögn. Att mannen jag trodde mig känna i själva verket hade levt ett dubbelliv. Ni kan nog förstå hur jag kände mig.
Det jag kan säga är att jag inte är samma människa idag som innan jag träffade honom. Jag tror inte att folk inser hur pass mycket otrohet och svek påverkar en annan människa. Man slutar lita på folk. Man tappar tron på att det finns äkta kärlek. Man börjar tro att alla män är mer eller mindre kapabla att såra dig, och man gör slut med dem eller sårar dem innan de hinner göra så mot dig. Det tar lång tid innan man börjar tänka annorlunda.
Jag ska vara helt ärlig. Jag gjorde fel när jag var otrogen mot honom. Främst för att jag efter ett tag kände att jag inte var ett dugg bättre än han var. Jag hade sjunkit till hans nivå. Jag borde ha lämnat honom direkt, istället för att dra ut på eländet. Men den som säger att hämnd inte får en att må bättre ljuger. Jag fick på något sätt ut något av att såra honom. För en gångs skull visste jag att han hade ont. Och det fick mig att må bättre. Ett tag i alla fall. Men det var såklart en ohållbar situation, moraliskt fel och jag förespråkar INTE otrohet i hämndsyfte! Jag berättar enbart om situationen jag befann mig i.
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag inte hade gjort om samma sak igen. Dels för att jag ser på saker på ett helt annat sätt nu. En man är ”bara” en man. På den tiden tiden kände jag (naivt nog) att jag inte skulle kunna existera utan honom, att jag inte skulle kunna vara lycklig. Det var ju ren bullshit. En kvinnas lycka, självkänsla och människovärde står inte och faller tillsammans med förhållandet hon är i. Man går vidare och man blir starkare.
Ny tycker jag mest synd om honom. Han vet inte hur fucked up han är (ursäkta språket). Han har aldrig bett om ursäkt. Han skyller ifrån sig. Hans liv är en stor härva av lögner. Stackars människa som inte är kapabel till ett fungerande hälsosamt förhållande, som inte är kapabel till ren kärlek, som inte är kapabel att ta ansvar för sina handlingar. Patetiskt is what it is.
Nu blev jag på dåligt humör. Ska gå och äta glass 🙂
Hemma redan. Skönt. Ska äta lite och sen ut och spela basket med Jay. Om det inte regnar igen…
Det var en tryckt och dyster stämning på Jays skola när jag hämtade honom. Flaggan vajade på halv stång. En liten pojke gick bort igår, i leukemi. Döden är alltid hemsk, men när ett barn går bort är det självfallet extremt jobbigt.
Anledningen till jag överhuvudtaget skriver om detta är att jag har ett par nära vänner som just nu går igenom ett helvete på grund av denna hemska sjukdom. Cancer. Det är en obeskrivligt aggressiv sjukdom som äter upp dig och förstör dig inifrån.
Jag hoppas av hela mitt hjärta att mina vänner och deras familjer tar sig igenom detta. Jag önskar att jag hade kunnat skänka dem extra mycket styrka och mod (förutom det modet de redan besitter). Jag tänker på er.
Till alla andra: ta tillvara på allt och alla. Existera inte – LEV!
Hej, hej, vad har ni för er? Höll på att avlida nyligen när jag insåg att alla mina kiwisar är slut. Hittade som tur är ett helt oöppnat paket med Ballerina kakor 🙂 Inte riktigt samma sak, men gott är det i alla fall. Jag behöver all tröst jag kan få, vare sig den kommer i mat-form eller i annan form. Mår inte alls bra. Trodde att jag bara var trött, men nu har jag även börjat hosta och fått ont i halsen. Så nu tänker jag vräka i mig mina kakor och inte ha dåligt samvete. Gangsta.
Några dagar efter att jag hade skrivit inlägget angående våld i förhållanden – som ni kan läsa genom att klicka här – fick jag frågan om hur man skulle göra om det fanns barn inblandade. Har man barn med mannen så kan det vara oerhört svårt att lämna honom. Dels för att man har den här bilden av hur en familj ”ska” vara. Har man skaffat barn med mannen så stannar man. Dels för att han säkert utnyttjar ditt dåliga samvete över detta och beskyller dig för att förstöra ”familjen”, för att ta hans barn ifrån honom eller barnens pappa ifrån dem. Jag förstår.
Det är för ditt barns skull du bör lämna honom, om du inte klarar av att göra det för din egen skull.
Tänk om han förr eller senare tröttnar på att ha dig som måltavla och börjar ta ut ilskan över dina barn. Och även om han aldrig ens kröker ett enda hårstrå på ditt barns huvud så blir barn oerhört skadade och traumatiserade av att se daglig misshandel. De lider. Även om du tror att de inte ser, så VET DE. Barn är så mycket smartare än vi tror.
Har du en son så är risken att han växer upp till en ung man som tror att det är okej att behandla kvinnor på detta viset, och att han för över det här beteendet till sina egna framtida relationer. Har du en dotter är risken stor att hon kommer att tro att det är okej att låta sig bli behandlad så. Hon har ju sett under hela sin uppväxt hur hennes mor blev slagen av hennes far. Det är normen för henne. Och detta kommer påverka hennes val av framtida partner. Risken är då att hon väljer någon som behandlar henne exakt likadant som hennes far behandlade hennes mor.
Har du barn så är det en desto större anledning att packa dina grejer och dra. Dina barn kommer må så mycket bättre av att ha en mamma som ler ofta. Som har nära till skratt. Som inte hoppar upp nervöst så fort hon hör ytterdörren öppnas. Lär dina barn vad självkänsla och självförtroende är. Lämna fanskapet. Nu.
Ni får ursäkta bristen på uppdatering idag. Hade datorproblem. Gick inte hur jag än försökte, mina brandväggar krockade med varandra och Google Chrome stängdes ner hela tiden. Hörde hela tiden Jays röst: ”Mami, man ska ALDRIG ge upp, det har du själv sagt!” Och äntligen har jag fixat problemet! 🙂 Tur att man är så envis. Gillar verkligen inte att be folk om hjälp.
Anyhow, har varit en rätt trist och grå dag idag. Bokstavligen. Grått och mulet och regnigt och blåsigt ute. Är hemma nu, ska bara ner en runda snabbt och handla mjölk och bröd och sådant. Vill inte ens vistas ute i detta vädret.
När jag var hos lillasyster sist så satt vi och pratade lite om kändisar och vikt och sådant. Hon berättade att både Jennifer Lawrence (skådespelerskan från bl a The Hunger Games) och Demi Lovato (sångerska, skådespelerska) har blivit kritiserade i media för sin vikt. Trodde först att min syster skojade, men tydligen så har det skrivits/pratats om att dessa två tjejer skall vara tjocka? WTF??? Har det inte gått för långt? Snart kommer man väl påstå att Jessica Alba och Kate Moss är överviktiga… Tycker att båda dessa tjejerna har jättefina figurer, och det är så otroligt synd att både de, och många många andra icke kändis tjejer/kvinnor har så himla mycket press på sig att hålla sig smala.
Jag har aldrig haft problem med vikten, har aldrig brytt mig, vet inte ens vad jag väger. Så som jag äter borde jag vara överviktig – min syster säger att jag har ämnesomsättning som en häst. Tror att jag har kommit till den punkten i mitt liv när jag bryr mig mindre och mindre om vad folk tycker och tänker om mig. Anledningen till att jag börjat träna är att jag vill må bättre, få bättre kondition och på grund av astma. Jag kan inte påstå att jag vet hur det känns att vara deprimerad över att man väger för lite/för mycket. Men jag hade blivit så otroligt ledsen och känt mig så hjälplös om jag hade haft en dotter och hon hade svultit sig själv bara för att samhället har en viss syn på hur kvinnor ska se ut. Det gör ont att se alla dessa vackra tjejer/kvinnor som går och tittar ner i marken istället för att hålla huvudet högt. Det här pratet om mulliga modeller vs. smala modeller? Kan man inte sluta kategorisera dem och bara kalla de modeller? Det värsta är kanske ändå när vi tjejer/kvinnor kritiserar varandra. Nästa gång din vän mår dåligt, ge henne en komplimang istället för att trycka ner henne. Har inte vi kvinnor tillräckligt med press på oss ändå?
Var inne på Gina Tricot häromdagen och hörde två tjejer som pratade med varandra. Den ena höll upp en klännning och frågade sin kompis vad hon tyckte, varpå kompisen svarade: ”Ja, den passar ju på dig, den hade ju inte passat på mig, med mina lår”… båda dessa tjejerna var smala som stickor (jag överdriver ej, de var båda klädda i shorts och linnen så man såg). Jag trodde jag hade hört fel, men diskussionen fortsatte i samma stil.
Jag önskar att jag hade kunnat dela ut en stor dos självförtroende till alla unga tjejer därute. Det spelar ingen roll hur man ser ut, så länge man mår bra. Självförtroende är det mest attraktiva en människa kan ha. Jag ser snygga människor hela tiden, smala, mulliga, korta, långa. Sen vill jag bara påpeka att jag är väl medveten om att det finns folk som har allvarliga hälsorisker kopplade till sin vikt, det är en helt annan sak. Då bör man kanske för sin egen livskvalités skull tänka på vikten och på att motionera. Men come on, när tjejer med storlek 34 kollar sig i spegeln och tycker de är tjocka, då har det fan gått för långt.
Hej finisar! Allt väl? Själv har jag varit riktigt seg idag, trots det fina vädret. Trött, yr, ont i ryggen… 🙁 Och där slutar mitt gnällande.
Funderade lite innan på det här med att vara vän med ett ex. I teorin ska det ju gå hur bra som helst, men i praktiken blir det ofta problem. Det är i alla fall vad ”folk” säger. Själv är jag nära vän med ett ex och tycker att det funkar hur bra som helst. Det finns såklart vissa förutsättningar för att det ska fungera. Den viktigaste är då kanske att man inte har några känslor kvar för varandra, annat än vänskap. Lyckas man med det så kan det bli en lång och fin vänskap, ingen känner ju dig så väl som exet. Just det tycker jag är riktigt bra mellan mig och min vän-ex, eller vad man nu ska kalla honom. Han vet vad jag kommer att säga innan jag ens har öppnat munnen och känner av riktigt bra om jag är glad, nere eller arg, utan att jag behöver förklara.
En annan viktig förutsättning är att man har gjort slut på ett ”bra” sätt. Med det menar jag att det inte finns en massa ilska, förakt och sorg kvar. Av privata skäl kommer jag inte att gå in på varför det tog slut mellan mig och vän-exet, men kan säga att det var helt odramatiskt och gick gradvis över i vänskap.
En tredje förutsättning kan vara att man redan har en bra grund att bygga på, det vill säga att man var bra vänner från början, innan man blev tillsammans. I mitt fall hade jag känt honom i flera år innan vi blev tillsammans.
Svartsjuka kan komma in i bilden trots att man inte längre är kär i personen. Då menar jag att man är så van att ha honom/henne för sig själv att man känner sig försummad eller svartsjuk när exet träffar någon ny. Det är då viktigt att identifiera vad för sorts svarsjuka det rör sig om. Går det riktigt djupt så kanske man fortfarande har känslor kvar för personen, och då kanske man bör fundera på att, åtminstone för ett tag, inte umgås med exet.
Själv ser jag bara positiva sidor med att ha honom som vän. Visst, det var lite konstigt i början när vi båda började dejta andra, men vi kom över det. Nu funkar det hur bra som helst. De flesta exen tappar man ju kontakten med förr eller senare, och träffar kanske bara då och då i stan när man springer på varandra. Sen finns det såklart ex som man avskyr av hela sitt hjärta och inte kan fatta vad man såg hos mänskan till att börja med. Som tur är har jag bara en sådan.
Vad tycker ni? Kan man vara vän med ett ex?
Måste äta något nu, och skriver eventuellt mer senare, om jag inte somnar tidigt. Annars får ni ha en fin kväll/natt.
Jag, tidigare idag. Om jag ser ut att ha svalt en kvast så är det för att jag har sjukt ont i ryggen.
Ska jag vara helt ärlig så vet jag inte ens hur jag ska börja detta inlägget. Jag antar att titeln säger en del, och det fanns tyvärr inget mer passande eller ”finare” ord för det jag kommer att skriva om. Jag har dragit mig in i det längsta för att skriva detta eftersom jag av naturen är väldigt privat av mig. Därför kommer jag inte gå in i detalj om det som har hänt. Jag kan tyvärr inte, och det är fortfarande svårt för mig att överhuvudtaget sitta här och skriva detta.
För några år sedan gjorde jag mig fri från ett mycket destruktivt förhållande. Trots att det har gått flera år sedan dess så påverkar det mig fortfarande. Inte alls i lika hög grad som tidigare, men helt ”fri” är jag inte än. Det förändrade min syn på män, kärlek, tillit och förhållanden. De åren med honom var den värsta perioden i mitt liv, utan tvekan. Det var en period av konstant stress, vilket till och med påverkade mig fysiskt – jag gick ner till 47 kg, vilket är väldigt lite om man fördelar det på 173 cm. Det var en hemsk, lång period av stress, slag, förolämpningar (av det grövsta slaget), otrohet och svartsjuka. Kort sagt; det var ett helvete.
Anledningen till att jag valt att berätta om detta är att jag vill få tjejer/kvinnor att vakna upp ur den mardröm de är fast i. Även om bara en enda tjej läser detta och känner att det på något sätt har hjälpt henne att se saker tydligare, så betyder det jättemycket för mig. Jag önskar att någon hade sagt till mig (tjajat på mig, tvingat mig) att lämna honom, men jag valde att tiga och hålla allt för mig själv. Därför vet jag hur lång tid det kan ta innan omgivningen överhuvudtaget märker att något är fel. Man blir så bra på att dölja, på att hitta på ursäkter. Men när är det för sent? Han kanske slår en aning för hårt nästa gång. Det räcker med ett enda ”felplacerat” slag för att du ska bli allvarligt skadad, handikappad eller till och med aldrig vakna upp igen.
Om du är fast i ett förhållande där misshandel förekommer, vare sig det är verbal eller fysisk så är du skyldig DIG SJÄLV att lämna fanskapet. DET ÄR ADRIG OK ATT ANVÄNDA VÅLD I ETT FÖRHÅLLANDE!!! Det finns inga ursäkter för ett sådant beteende. Det är nästan säkert att mannen kommer med någon ursäkt. Han kommer att påstå att det är ditt eget fel, att du provocerade honom. Han kommer att säga att han älskar dig så mycket att han inte kan hjälpa att han blir så svartsjuk. Han kommer att säga att han inte menar det. Han kommer att säga att han kommer att ändra på sig, att det var sista gången. Det är bara bullshit alltihop. En man skall aldrig röra en kvinna i annat syfte än utav kärlek, punkt slut! Kärlek ska inte se ut på det sättet, kärlek ska inte vara detsamma som att försöka överleva från en dag till en annan.
Det finns inga ursäkter. Han kommer INTE att ändra på sig. Det är INTE ditt fel att han gör dig illa. Och det är upp till dig att ta steget bort från honom. Det är svårt att lämna någon som man i grund och botten har älskat en gång i tiden, eller kanske fortfarande älskar. Det är extremt svårt. Det kan även finnas andra skäl till varför man stannar. Men sanningen är att inget skäl är bra nog. Du lever bara en gång, och du lever NU. Hur skrämmande det än kan kännas att lämna honom och vara själv så kan jag lova dig att du kommer att vara så otroligt mycket lyckligare utan honom. Du kommer att känna att du äntligen kan andas. Det kommer att ta lång tid men du kommer att bli starkare för varje dag. Förhoppningsvis så har du familj och/eller vänner som hjälper dig. Men även om du inte har en enda person som står dig nära så KOMMER DU ATT KLARA DIG. Därför att du måste. Därför att du inte har något val annat än att leva vidare. Därför att livet har så mycket mer att erbjuda dig. DÄRFÖR ATT DU ÄR HUNDRA GÅNGER STARKARE ÄN DU NÅGONSIN TRODDE ATT DU VAR.
Jag hoppas verkligen att alla tjejer som läser detta inser hur otroligt starka och vackra de är. Du är inte svag för att du har stannat, du har bara älskat för mycket för länge. Du är bara rädd. Men gör rädslan till en bra sak. Låt den rädda dig.
Såhär ser tydligen skyltdockor ut nuförtiden. Gina Tricot är en av mina favoritaffärer, men fattar inte alls hur de tänkte här? Det är inte ok på något sätt och vis att skyltdockorna ska vara så här spinkiga. Inte konstigt att unga tjejer påverkas av detta och går och svälter sig och har kroppskomplex. Jag ser dem dagligen, dessa unga tjejer som hänger på gymmet 24/7, som sitter med en liten sallad framför sig medan de äter pommes och grillad kyckling med ögonen från sin kompis tallrik, som bantar när deras kropp behöver näring som mest…
Jag är mycket medveten om att det finns folk som av naturen är väldigt, väldigt smala. Jag menar inte att detta är fel heller. ALLA är vackra och det håller jag fast vid (ok, vissa mer eller mindre…). Men eftersom anorexia och bulimi är så pass allvarligt och vanligt förekommande så tycker jag att det är helt fel att enbart ha smala skyltdockor. Varför inte ha skyltdockor av olika storlekar som representerar alla olika kroppstyper, inte bara en?
