Kategori: TWO IN THE MORNING

Ju äldre man blir desto mer inser man hur viktigt det är att omge sig med människor som tillför positiv energi till ens liv. Det finns absolut ingen anledning att slösa tid på folk som inte gör det. Jag har (tyvärr) haft med sådana människor att göra, men över åren utvecklat nolltolerans mot bullshit.

Med folk som tillför negativ energi menar jag först och främst sådana som får en att må dåligt, som gröper ur ens självförtroende istället för att stärka det, som nedvärderar och kommer med ständig (negativ) kritik. Människor som talar bakom ryggen på en, och i vissa fall ljuger. Oärlighet är inte acceptabelt. Sen har man ju flera sorters olika relationer i sin krets. Är det till exempel arbetsplats eller skola så kan det vara svårt att vara selektiv med vilka man umgås med. De närmaste vännerna väljer vi ofta för att vi känner att vi får ut något positivt av att umgås med dem – många skratt, fina minnen, ärlighet, lojalitet. Men på en arbetsplats eller skola får vi inte alltid välja vilka vi blir ihopgrupperade med. Där kan man försöka förhålla sig neutral – hålla en vänlig distans. När det gäller mobbning (i skola eller vuxenmobbning på arbetet) tycker jag man ska ha nolltolerans. Där gäller det att agera innan situationen blir värre. Tala med lärare/föräldrar/chefer. Det viktigaste är att alltid hålla huvudet högt. Titta aldrig ner i marken, du har inget att skämmas för.

Är det vänskapsrelationer kan det vara svårare. Var drar man gränsen? När slutar kompisens råd vara vänligt menade och övergår till negativ kritik? Var går gränsen mellan en vit lögn och en kolsvart? Är detta en vän som du står bredvid eller bakom, i skuggan av? Det finns bara en person som kan avgöra, och det är du själv. Mår du dåligt av att umgås med din vän tycker jag först och främst att du ska ha ett ärligt samtal med hen och berätta hur du känner. Ändras inget efter det, så kanske det är ett tecken på att man växt ifrån varandra.

Det allra svåraste är kanske familjerelationer. Att bryta kontakten med någon är ett stort steg, och ett som bör tänkas över både en och två gånger. Känner man att man har talat med personen, berättat att man mår dåligt av hens agerande, och det trots allt inte fungerar, så kan det vara bra att ta en paus från personen. (Förutsatt att man inte bor ihop). Har man däremot om och om igen försökt lösa situationen, men inte kommit någon vart, kan det vara värt att backa helt.

Det finns ingen anledning att låta någon annan ha kontroll över hur du mår. Punkt slut. Livet är för kort för att ständigt gå omkring med en knut i magen. 

Jag har två systrar. Båda är yngre än mig. Den första kom när jag var fem. Tills dess var jag ensambarnet. Jag hade stora förväntningar, och trodde att den skrynkliga lilla varelsen skulle bli min kamrat, någon jag kunde hitta på bus med och viska hemlisar till på kvällarna innan vi skulle somna. Tyvärr hade jag knappt någon nytta av henne de första åren. Hon var liten och irriterande och jag var tvungen att ta med henne överallt. Hon var krävande och bråkig, och när jag skulle träffa kompisarna nere på gården var jag tvungen att ha henne i släptåg. Hon började ofta tjafsa med mig på småbarnsvis, och jag var ju själv bara ett barn, så jag gav igen. Det retades, kneps, bets. Jag fick alltid skulden, oavsett vem som började bråka, och kände för första gången vad svartsjuka var. ”Du är äldre, du borde veta bättre. Låt nu din lillasyster få som hon vill”. Nu ser jag på saken helt annorlunda, men då kände jag med ett barns starka känsla för orättvisa.

Det jämnade ut sig så småningom. Hon blev äldre, och jag fick mer tålamod. Vi började umgås på en annan nivå. Vi lekte, och bråkade ibland fortfarande, men på ett annat, mer vuxet sätt. När jag gick på högstadiet såg jag henne inte längre som den jobbiga lillasystern längre. Vi kunde prata med varandra. Och vi hittade på roliga saker att göra. Listan kan göras lång.

När jag var 14 kom lillasyrran nr 2. Sladdisen. Det var något jag inte alls visste att mina föräldrar funderade på (min mor håller fast vid att hon inte är någon sladdis), så för mig var det något av en chock. Ganska snart försvann jag dock i min självupptagna lilla tonårsbubbla. Jag hade annat att tänka på. Det kan låta konstigt, men jag har inte så många minnen från när hon var liten. Med syrran nr 1 lekte jag ganska mycket, och hade henne alltid med mig, vart jag än gick. Men när syrra nr 2 kom var jag i min mest självupptagna period. Jag var en tonåring, jag hade inte tid med bebisar. Hon var gullig att titta på, och leka lite med. Men jag hade viktigare saker att tänka på. Det var många känslor och tankar under den tiden. Mycket som hände runtomkring mig. Jag minns dock att jag ofta satt barnvakt åt henne. Jag hade inget tålamod, och blev ofta frustrerad då hon började gråta. Det konstiga är att jag, för inte så länge sen, var hemma hos henne (hon bor fortfarande med föräldrarna) och vi satt och kollade på gamla videos som vår far har spelat in, fört över på DVD skivor från gamla VHS band, och sparat. Jag lekte uppenbarligen mer med henne än vad jag minns. När hon bara var 7-8 flyttade jag hemifrån, så jag antar att jag tyvärr inte alls har varit lika närvarande under hennes uppväxt som under den första syrrans. Jag var såklart ofta hemma hos föräldrarna och hälsade på, men det är ju inte samma sak. När jag flyttade till egen lägenhet (innan dess bodde jag med dåvarande pojkvännen) var hon lite äldre, 12-13 någonting, och kom över oftare till mig och Jay. Vi kollade på film och ibland sov hon över. Nu umgås vi ganska ofta.

De har båda sina för-och nackdelar, som vi ju alla har. Den äldre lillasyrran är (till synes) ganska lugn. Som barn var hon dock nästan hyperaktiv, sprallig och pratade hela tiden. Hon är genuint snäll och ordentlig. Gör allting enligt reglerna. Hon har en subtil sorts humor, men ibland får hon sina infall och påminner mer om hur hon var som liten. Hon har en fin egenskap, hennes känslighet och ödmjukhet. Hon bryr sig om folk, utan att låtsas.

Den lilla lillasyrran är mitt uppe i sin tonårstid. Hon är kreativ (ett gemensamt släktdrag hos oss alla), hon ifrågasätter allt, och är inte rädd för att ta en debatt om något hon har starka åsikter om. Numera har hon i och för sig starka åsikter om allt… 😛 Hon har kommit i den åldern då hon läser allt. Hon är drömmande och känslig, hon vill så mycket och är lika otålig och envis som jag själv är. Vi delar samma sorts sarkastiska humor.

Vi är inte sådana i vår familj att vi säger ”jag älskar dig” jämt och ständigt. Vi kramas sällan, endast vid speciella högtider, jul, födelsedagar, sådant. Så med detta inlägget vill jag säga att jag uppskattar mina systrar, deras likheter och olikheter, det som gör dem till de starka, vackra tjejerna de är.

P.S. Förlåt att jag tappade er i golvet/marken x antal gånger när ni var små… 😛

Finns få foton på oss alla tre tillsammans… i brist på annat får detta duga. 

På sistone har jag funderat lite på det här med ”bra” män vs ”dåliga” sådana. Bra män – finns de? Eller är det bara en myt som vi singelminglare matas med?

Och vad är i så fall definitionen av en bra man? Själv har jag en ganska klar bild över vad jag menar med ”bra”. En ärlig man, som inte ljuger och är otrogen. En man som inte är aggressiv eller extremt svartsjuk. Det är väl grunden. Sen har ju alla sina personliga preferenser när det gäller personlighet etc. För mig är detta mindre viktigt. Har man träffat de värsta av de värsta så blir man förvånansvärt tolerant. Efter allt drama jag varit med om så hade jag hellre umgåtts med en småtråkig kille än en bad boy.

Rent teoretiskt sett vet jag att det finns bra män. Alla känner vi minst ett av de där präktigt perfekta paren, där mannen behandlar kvinnan väl och allt är till synes lugnt och fint. Men… är allt verkligen så puttenuttigt som det verkar, eller finns det annat som döljer sig under ytan på den perfekta, skimrande fasaden? Alla grälar ibland. Men hur många kvinnor finns det egentligen därute som stannar med en man som varit otrogen, till exempel? De döljer mannens affär inför sina vänner och sin familj och går vidare som om inget hänt, eftersom rädslan för att återigen behöva ge sig ut i singeldjungeln väger tyngre än ett olyckligt förhållande.

Jag är ganska övertygad om att det, trots allt negativt jag varit med om, finns genuint bra män. De finns, de existerar. Frågan är – VAR? Börjar nästan tro att de är samlade någonstans, på en liten, tropisk ö långt borta åt Tjottahejtti och bara väntar på att någon ska råka hitta dem. Synd bara att mitt orienteringssinne är nästintill obefintligt…

Jag undrar hur folk skulle reagera om vi alla började berätta hur vi verkligen mår. Hur många gånger har man gått förbi en granne eller bekant och fått frågan: ”Hej, hur är det?”
Normalt brukar man då i förbigående svara något lättsamt, i stil med: ”Jodå, det går bra, det rullar på”.
Tänk om vi i stället hade sagt: ”Jag och frugan sover i skilda sängar och jag tror att hon är otrogen med min granne, men annars är allt finfint…”, eller ”Precis fått sparken och tror jag måste sälja villan. Men visst, det rullar på.”
Jag undrar verkligen hur folk hade reagerat. Och hade vi mått bättre av att dela med oss av våra problem?
Något att fundera på tills nästa gång ni får frågan…

Jag ser henne varje vinter. Denna förvirrade själ som osäkert stapplar omkring på decimeterhöga Jeffrey Campbell klackar medan hon drar den pyttelilla och alldeles för tunna jackan ännu tätare omkring sig i ett meningslöst försök att stänga ute vinterblåsten. Hon håller blicken stint fäst vid marken för att undvika att halka på någon isfläck, samtidigt som hon kastar förstulna blickar runtomkring sig för att se om någon tittar på henne. Hon har inga vantar, hur skulle ringarna få plats? Dessutom är väl själva poängen att de ska synas. Mössa har hon heller inte på sig, för tänk om hon får… nej, det är för hemskt att ens tänka på… mösshår! Hennes omsorgsfullt friserade hår kan ju inte ligga och bli platt under mössan, skulle kännas som ett hån mot alla de hårprodukterna hon haft i det. Jackan är, som sagt, liten och tunn. Hur ska folk annars kunna se hennes kropp under alla lager av dun och ylle? Nej, hon har räknat kalorier varje dag och svettats blod och tårar på gymmet, och hon vill visa dem att det finns en kvinna därunder, inte bara lager på lager med tyg. Det blåser snöflingor i ögonen på henne och hon blinkar frenetiskt med ögonfransarna för att undvika att mascaran, som hon lagt på i tre lager för maxeffekt, ska smetas ut. Håret blåser upp och fastnar i läppglanset, som hon kletat på alldeles för mycket av, och hon lyfter en stelfrusen hand till ansiktet för att få bort det. Ibland har hon kjol, just idag har hon jeans. Hon har såklart inga tights under, skitsamma att det är -7 grader ute. Tänk om hon skulle se tjock ut, och förresten är jeansen så tighta att det knappast skulle gå att ha tights under, ändå. Halsduken är knappast något skydd mot vinden och kylan, det ska ju vara en tubhalsduk som hänger löst runt halsen för att Kenza har sin så.

Hon står och röker. Egentligen gillar hon inte smaken och hon drar aldrig ner röken i lungorna, men det känns rätt på något sätt. Vuxet. Hennes vänner kommer förbi och stannar en stund och pratar. De är kopior av varandra, alla läser ju modebloggar. De skrattar för högt och för mycket och tittar runt för att se vem som lyssnar. Finns det killar i närheten stiger ljudnivån ytterligare och fenomenet ”hairflipping” påbörjas. Det kastas hit och dit med håret, fnissas, gester överdrivs. De tar fram mobilerna och plutar med läpparna, Instagram måste fyllas på med nya bilder. De är självsäkra, de är vackra, och alla som eventuellt tittar snett på dem är bara avundsjuka.

Efter ett tag försvinner kompisarna och hon står kvar och huttrar, väntar på bussen. Hon fimpar ciggen i snön och tittar upp och osäkerheten hon bär på lyser om henne. Hon vill synas, hon vill bli bekräftad, hon vill veta att hon duger som hon är, samtidigt som hon så hårt anstränger sig för att vara någon annan.

Jag vill gå fram till henne. Jag vill berätta för henne att jag var henne för inte alltför länge sedan. Jag vill förklara för henne att hon duger, att hon är vacker som hon är, att hon ska slappna av och sluta försöka vara alla till lags. Jag vill säga till henne att de killar som kommer att vilja vara med henne enbart för att hon visar mycket hud, för att hon röker, för att hon festar och super, och låter dem få sin vilja igenom, de killarna är inte värda en minut av hennes tid. Jag vill be henne att inte stressa. Istället ger jag henne ett leende som jag hoppas ska förmedla åtminstone en bråkdel av det jag tänker. Hon tittar först bara på mig, avvaktande. Efter några sekunder ler hon så att man ser vem hon verkligen är.

Hon är tonårstjejen.