Det här med smink alltså… The key word är framhäva. Inte dölja. Det är därför jag endast använder mascara (ibland på vintern) och läppglans (ibland). Säga vad man vill om mig, men ingen kan i alla fall missta mig för att vara någon annan 😛
Klippet jag kommer att lägga upp här nedan är kort, tar inte mycket av din tid och är samtidigt sevärt och viktigt. Jag önskar att fler sådana klipp hade cirkulerat omkring när jag gick i, låt säga, högstadiet. Jag önskar även att alla unga tjejer och killar (för media påverkar även killar/män) därute verkligen förstår hur mycket Photoshop och andra liknande redigeringsprogram förvränger vår syn på människokroppen, och ändrar vårt sätt att se på oss själva.
Se klippet!
Jag loggade in på Facebook några dagar sedan. Scrollade som vanligt ner på sidan, och såg en bild som en kvinna hade delat. Hon hade varit inne på Lindex med sin dotter, och tagit fotot inne på deras barnavdelning för flickor. På barnavdelningen. Det är illa nog om det hade varit inne på vuxenavdelningen. Men att hänga det inne på avdelningen där småtjejer handlar. Fy fan.
Det är små flickor vi talar om, flickor vars självkänsla och självförtroende inte är färdigutvecklade än, flickor som redan har en enorm press på sig att se ut på ett visst sätt, som måste se detta. Även om de inte medvetet tar illa vid sig så sätter det sig långt inne i hjärnan – att det finns en viss bild de måste leva upp till. Detta handlar inte om att inspirera och få folk att försöka leva hälsosammare. Det handlar om att lägga sten på sten, på en redan tung börda. Det är inte en enskild händelse, varje dag bombarderas vi av media och skeva skönhetsideal. Varje månad någon ny diet.
Jag vill inte ens börja spekulera i hur de anställda på Lindex tänkte när de köpte in detta. Jag vill att de tar bort det. Jag vill att alla flickor och deras mammor (pappor också, för den delen) som är inne på Lindex och handlar tar det i handen, går till kassan och säger ett ord eller två om det till de anställda. Det är vad jag hade gjort om jag hade sett det.
Har lite bråttom så det blir en snabbis! Fick hem ett litet paket någon dag sen, som innehöll Xlash. För er som inte har hört talas om Xlash tidigare så är det ett ögonfransserum som ska göra ögonfransarna längre, fylligare och starkare. Efter 3-4 veckor ska man kunna se resultat. Perfekt om man inte gillar att sminka ögonen men ändå vill se fräsch ut.
Har hört från ganska många nu att Xlash är något av en mirakelkur för ögonfransarna, men jag förhåller mig neutral tills jag provat själv. Ska börja med det ikväll och återkommer igen om 3-4 veckor med en uppdatering på hur det har gått. Ska bli spännande att se om den lever upp till hypen.
Om ni ser någon om några veckor som står nere på Värnhemstorget och viftar frenetiskt med ögonfransarna så är det jag 😀 Easy, breezy, beautiful…
Varning för tjejigt inlägg.
Jag har aldrig varit en big fan av löshår, fakenaglar etc. Jag bryr mig inte vad andra gör, men om jag hade haft hårförlängning plus jättelånga plastnaglar så hade det känts som om jag på något sätt försökte retuschera eller täcka för mig själv. Ni vet när man känner någon som alltid är perfekt sminkad, tills man en dag ser personen utan smink… och blir rädd. Lika bra att alla får se mitt ”rätta” ansikte direkt, istället för ett påmålat.
Men på senaste tiden har jag börjat fundera på att göra en ögonfransförlängning. Detta vill jag göra av den enkla anledningen att jag, av hela mitt hjärta, avskyr att sminka mig. Sedan maj detta året har jag bara använt mascara en enda gång (förra helgen). Jag har alltid sminkat mina vänner, innan de ska ut och så, och är bra på det, men på mig själv avskyr jag det och har inget tålamod. Dessutom känns det som slöseri med tid.
Jag gillar inte att vara sminkad. Men å andra sidan vill jag för den sakens skull inte gå omkring och se helt död ut. Så jag tänkte att en ögonfransförlängning är en bra kompromiss mellan mina konstiga uppfattningar och samhällets ”krav” på att man ska se fräsch och utvilad ut (jag är allt annat än utvilad när jag vaknar… för det mesta).
Som jag har förstått det så behöver man inte sminka ögonen (d.v.s. använda sig av mascara och kajalpenna) om man inte vill, när man har gjort en förlängning? Fransarna ska tydligen vara mörka, och mascara blir därför onödigt? Någon som gjort en förlängning? Vad hade ni för upplevelse av det hela, blev det lyckat? Man hör ju mycket om dåliga ögonfransförlängningar à la kamelfransar, och det är ju inte riktigt den looken jag är ute efter. De ska inte vara överdrivet långa utan bara ge en klarare blick och få mig att inte se lika luffig ut utan smink. Om ni känner till någon bra salong i Malmö området så får ni gärna tipsa! 🙂
Kan inte fatta att jag precis har skrivit ett inlägg om ögonfransar…
Alldeles i närheten av där jag bor finns ett gym. Jag tränar inte på detta gym, och inget annat heller för den delen. Tränade ett tag men slutade, tyckte det blev en aning jobbigt med killar som glodde och jämt skulle inleda konversationer med mig. Dessutom tyckte jag inte att just den träningsformen passade mig. Under den korta perioden då jag tränade på gym hade jag på mig långa träningstights, t-shirt och oftast (innan man fick upp värmen ordentligt, i alla fall) Adidas-hoodie över. Ganska vanlig och intetsägande standardklädsel på gym, trodde jag.
Döm om min förvåning när jag lyfte på blicken och såg mig omkring efter att ha varit helt inne i musiken och träningen. Nu var jag inte bara omgiven av grymtande svettiga killar som flexade bicepsen, utan även en hel flock med lättklädda brudar som såg ut som om gymmet var det sista de tänkte på när de valde klädsel innan de gick ut.
Jag kan förstå att det blir varmt och svettigt på gym. Jag förstår. Men kom igen för fasen. En ”träningstopp” (citationstecknen är till för att få ordet att riktigt drypa av sarkasm) som mer liknar en behå ur Victoria’s Secret senaste kollektion, ytte pytte små… hmm… shorts? Hotpants? Trosor? Hittar inte rätt ord här. Det var full make-up som gällde, vi snackar mascara, kajal, läppglans, hela fadderullan. På vissa såg man till och med att de hade använt foundation och grejer. Jag kan bara säga så här, färgad foundation hör inte hemma på gym. Det syns. Det blir ränder. People sweat. Lite zebra-varning.
De här stackars tappade själarna stod och kråmade sig framför speglarna (hela ena väggen av gymmet var spegelklädd) medan de tränade lite halvt-om-halvt och spanade runt för att se om killarna lade märke till dem.
Jag fick en sådan där konstig känsla medan jag var där, som om jag befann mig på en helt främmande planet bland exotiska och lite underliga, för mig helt okända, varelser.
Jag tänker inte komma med råd och pekpinnar, men jag kunde dra en ganska så självklar slutsats efter att ha observerat detta i ungefär en kvart. Kvinnor är allt annat än sexiga med tuttarna upp-pressade till hakan, mascaran under ögonen (emo-varning), svettränder på kinderna av för mycket foundation, och Pippi Långstrump-tofsar. Det borde för övrigt finnas en lag mot överdrivet användande av brun-utan-sol creme.
And that’s all I have to say about that!
Titeln syftar på frisyrer och inget annat. Get your minds out of the gutter, folk! 😛
Jag har haft långt hår väldigt länge nu. Innan dess, när jag var liten, hade jag både långt, kort, och riktigt kort om vartannat. I början av sjuan fick jag ett infall och klippte kort page, bara för att en vecka senare klippa det ännu kortare, i en Halle Berry liknande frisyr. Konstigt nog hade jag inga betänkligheter alls inför att kapa av alltihop. Det var då. Nu är jag livrädd bara jag ser en sax. Okej, kanske inte livrädd, men tanken på att klippa mig helt kort… känns väldigt långt borta. Jag har nyligen blivit mörkhårig, efter en lååååång period med ljust hår, och är mycket nöjd med färgval. Men det känns som att något mer… hmm… drastiskt borde göras. Kan tycka att page som är lite längre där fram kan vara riktigt snyggt, men frågan är om det är snyggt på mig? Problemet är också att page blir snyggast på riktigt rakt hår. Vilket jag inte har. Då blir det till att hålla på med platt-tång och grejer varje morgon… Puuhhh!!! Vafan, snart går jag in i första bästa frisörsalong och säger till dem att göra en Britney på mig! Bort med allt.
Hej hej! Vi är hemma nu, och ska strax sätta igång med matlagning, hungrig hungrig hungrig!!! Sedan blir det muffinsbakning (rättare sagt Juliano bakar och jag sitter och övervakar…) och på kvällen har jag tänkt lacka naglarna. Fick ett nytt nagellack av syrran, vinrött från Pieces/Vero Moda (kan ju ha fel, men har för mig att det var där hon köpte det), och hoppas att färgen blir lika fin på naglarna som i flaskan. Älskar nämligen vinrött.
Annars då? Är ni lika hösttrötta som jag är? Gårdagen flög förbi, var sjukt trött och satt i möte hela förmiddagen. Slängde i mig lunch på fem minuter. Idag hade jag också mycket, sen blev det bråttom och en repris på gårdagens 5 minuters lunch. Är det något jag avskyr så är det att stressa när jag äter. Och så den här sömniga sega tröttheten. Nej fan, idag ska jag lägga mig kl 21.00. No joke!
Hej hej… Jag har ont i huvudet 🙁 Det är fortfarande hanterbart men jag känner att det snart kommer att bli värre, en svart fläck skymmer sikten på ena ögat. Fan också, jag som ville ha en nice kväll, och en god natts sömn. Istället kommer jag säkert vakna upp på morgonen och känna mig som en urvriden gammal disktrasa…
Anyhow, ska snart göra en kopp te och lägga mig på soffan en stund. Men tänkte först ta upp det här med träning och vikt. Jag tränar ju regelbundet nu, och mår fysiskt sett bättre än någonsin (förutom huvudvärkarna, då). Jag orkar mer, fryser mindre, sover en aning längre. Men (japp, there’s a but) i morse märkte jag att mina jeans satt en aning lösare. Nu är det inte alls en stor skillnad, men jag märker den. Problemet är att jag absolut INTE vill gå ner i vikt, och nu är det tyvärr så att jag har naturligt lätt för att göra just det. Stress, mycket jobb och träning är saker som förut har gjort så att jag gått ner. Men så som jag är nu, så som jag ser ut och känner mig, vill jag förbli. Jag älskar att känna mig kvinnlig och vill absolut inte förlora mina kilon. Visst, några kilon hit eller dit syns knappt, men vågar jag fortsätta träna? Jag vill ju inte gå omkring med dålig kondis och förmultnande muskler bara för att jag är rädd för att gå ner i vikt…?
Man kanske bara borde springa en gång i veckan, eller så? Träningstips emottages gärna!
P.S. Det kanske verkar som om jag överdriver, man går ju inte ner i vikt över en natt, tänker ni säkert. Men någon gång kanske jag lägger upp en gammal bild från min smalaste period (som ni kan läsa om här) så att ni förstår varför jag älskar och vill behålla varje gram, hekto, kilo på min kropp… 
Jag rensade ut garderoberna idag. Gjorde mig av med gamla kläder som jag inte använder längre. Längst bak i garderoben låg ett par gamla jeans. De var långa, tighta och så smala att jag drog efter andan. Det var mina gamla jeans från flera år tillbaka då jag mådde som sämst. På ett par sekunder slungades jag tillbaka till omkring 2006 och minnena av denna jobbiga tid. Att ett par gamla jeans kunde göra mig så ledsen är svårt att förstå om man inte känner till bakgrunden.
Detta var en period som var väldigt påfrestande (för att uttrycka det milt) för mig. Jag var i ett väldigt destruktivt förhållande där det förekom både fysisk och psykisk misshandel, otrohet och lögner. Jag har skrivit om detta tidigare, både här, här och här.
Idag stirrade jag alltså på dessa smala jeans, och tappade kläderna som jag höll i på golvet. Dessa jeans symboliserar så mycket för mig, så mycket stress, så många tårar, så många sömnlösa nätter, så många översminkade blåmärken. Jag var under enorm stress konstant under 5 års tid, och detta yttrade sig efter tag rent fysiskt. När jag vägde 47 kilo slutade jag väga mig. Fördelat på 173 cm är 47 kilo skrämmande lite. Jag kommer ihåg att jag gick förbi ett skyltfönster en gång och inte kände igen mig själv. Reflektionen i skyltfönstret såg sjuk ut. Jag hade blå ringar under ögonen och man kunde se konturerna av mina utstickande höftben under den tunna klänningen. Nyckelbenen stack ut som på en person med anorexia. När jag kollar på gamla foton från den tiden ser jag en blek kopia av mig själv, med stora ögon och läppar i det smala ansiktet. Vem är hon, tänker jag? Det kan ju inte vara jag…
Jag har aldrig brytt mig om vikt. Jag har alltid varit vad samhället anser vara normalviktig. Jag tänkte inte ens på att jag blev smalare för varje dag som gick, jag brukade aldrig väga mig och åt normalt. Det var inte förrän jag började få kommentarer och frågor av vilt främmande människor som jag vägde mig första gången, hos mina föräldrar. Jag trodde att vågen hade gått sönder. Jag låg på 13 kilo under min normalvikt.
Idag stod jag alltså med hjärtat bankades hårt och höll andan ett tag. Jag var tvungen att påminna mig själv om att detta var för flera år sedan och att jag inte längre var den förskrämda och utmärglade versionen av mig själv. Idag kunde jag knappt dra på mig dessa jeans upp till knäna. Jag lade dem i en plastpåse och gick ner och slängde dem direkt.
Det är vid sådana här tillfällen som jag hatar. Fortfarande, efter alla dessa år, hatar jag. Jag vill vara större än så, jag vill inte kvävas av all denna avsky. Men jag kan inte hjälpa det, jag är mänsklig. Det får ta den tid det tar. Jag har gått vidare med mitt liv, jag är lycklig och glad, men det finns stunder då jag fortfarande hatar honom. Trots att det har gått 4-5 år sedan jag lämnade honom.
Att jag skulle hitta dessa jävla jeans idag…
