Syrran tar studenten imorgon. Jag letade på nätet efter en passande studentpresent, och tror nog att jag äntligen hittat något (som jag självklart inte tänker lägga upp här, i fall hon kollar). Tänkte först köpa en fake-present, något asfult, bara för att få se hennes reaktion. Som det här kanske…
Jag är inte död.
Så, då var det avklarat. Jag har inte skrivit något här på närmare ett halvår (sen december 2013). Har haft zero inspiration överhuvudtaget, och dessutom en överhängande stress. Men nu verkar det ha löst sig, fick underbara nyheter häromdagen. Men mer om det någon annan dag.
Påbörjar mitt pånyttfödda bloggande med några bilder från igår. Det var en helt okej söndag 😀
Jag avskyr orättvisor, har gjort det så länge jag kan minnas. Orättvisor i alla dess former. I synnerhet de orättvisor som begås mot barn. Jag vet inte om det beror på att jag själv har barn och därmed tar åt mig extra mycket, eller om det helt enkelt beror på att man kommer till vissa insikter ju äldre man blir.
Om man tar en så enkel och grundläggande rättighet som alla barn bör ha – en plats att sova. En trygg plats; en varm säng, en skön kudde och ett mjukt täcke. Någon som kramar om dem och säger godnatt. Tänk själv över hur ditt barn har det, var det sover inatt. Säkert har ditt barn ett eget rum, eller kanske delar det rum med ett syskon (eller två). Läser du en godnattsaga en stund för ditt barn? Sjunger kanske lite, som jag brukar göra för min son? Pratar ni lite om dagen som gått? Låter du nattlampan vara tänd så att barnet ska känna sig extra tryggt när du pussat, kramat och sagt godnatt? Eller stannar du kanske en stund längre, tills barnet somnat bredvid dig, innan du försiktigt smyger ut ur rummet för att inte väcka igen? Passar du på att ta tillvara på de där fina stunderna när ditt barns vakenhet går över i sömn, och lyssnar på de små andetagen medan du känner tyngden av ditt barns huvud på din arm?
Tänk dig sen ett barn, någonstans, som inte har något av det där. Ingen värme, trygghet, inte ens någon säng att sova i. Föreställ dig sedan hur ofantligt många barn som letar varje kväll, natt, efter någonstans att sova. Någonstans där de inte behöver vara rädda och sova med ett öga öppet, åtminstone ett par timmar. Föreställ dig hur de i brist på en kudde sover direkt på marken, och i brist på en filt eller täcke drar en bit kartong över sig. Föreställ dig hur magarna på de där barnen drar ihop sig av hunger, hur de fryser. Föreställ dig hur många barn som somnar och vaknar till bomber och gevärsskott. Föreställ dig hur många av barnen som sniffar lim eller tar tyngre droger bara för att döva kylan och hungersmärtorna, och glider iväg i dimman de kallar sömn ett tag.
Du ska inte känna dig skyldig över att ditt barn har en trygg plats att sova på varje natt. Men ta inget för givet, stressa inte iväg till vardagsrummet för att glo på tv, stanna en stund extra, berätta en till saga. Fråga ditt barn vad det har gjort i skolan eller på dagis under dagen. Och hjälp ett barn om du kan, ett barn som inte har något av det där. ALLA KAN GÖRA NÅGOT. Ska du stillatigande blunda för orättvisorna eller ska du engagera dig på ett eller annat sätt. Du kan inte hjälpa alla världens barn, men du kan hjälpa ETT barn. Du kan eliminera EN orättvisa.
Denna bilden ingår i en bok av James Mollison. ”James Mollison’s book of photographs of children from around the world and their bedrooms. Mollison hopes his photographs will encourage children to think about inequality.” Jag länkar till hans hemsida. Kontrasterna mellan de olika barnens ”sovrum” är obeskrivliga. Se själv, klicka på länken nedan. Glöm inte att klicka på next på hans sida för att komma vidare bland porträtten.
http://www.jamesmollison.com/wherechildrensleep.php?project_id=6&p=1
Klippet jag kommer att lägga upp här nedan är kort, tar inte mycket av din tid och är samtidigt sevärt och viktigt. Jag önskar att fler sådana klipp hade cirkulerat omkring när jag gick i, låt säga, högstadiet. Jag önskar även att alla unga tjejer och killar (för media påverkar även killar/män) därute verkligen förstår hur mycket Photoshop och andra liknande redigeringsprogram förvränger vår syn på människokroppen, och ändrar vårt sätt att se på oss själva.
Se klippet!
Är sjuk (känns som om jag blivit överkörd av en bulldozer – twice), och orkar därför inte skriva mycket. Men detta inlägget behöver inte många ord från mig. Jason ”Timbuktu” Diakité får tala istället, om något oerhört angeläget och otroligt viktigt. Lyssna först på talet och även på texten till låten. Lyssna.
Titeln på dagens inlägg syftar inte enbart på filmen jag såg idag, utan även på hur jag ser ut just nu. Mår ännu värre än igår. But hey, från och med nu kan det bara bli bättre…
Min dag kan sammanfattas med följande:
Läget är ganska mycket oförändrat här. Jay verkar må lite bättre, hans temperatur har hållit sig strax under 38 grader. Han är dock fortfarande hängig och hostig, så det blir nog tyvärr en till hemmadag imorgon. Jag däremot har sett bättre dagar. Halsen gör ont som satan. Ögonen och näsan är röda, håret okammat i en tofs och pyjamasmjukisarna på. Riktigt het är jag… Ni får stå ut med mitt gnäll här, har ingen pojkvän att gnälla för så någonstans måste jag ventilera 😛
Vi åt en sen middag en stund sen och nu ska jag kolla på ”What lies beneath”. Blir en del tråkiga vardagsinlägg, men inspirationen ligger på noll när kroppen inte mår bra. Hörs sen, kanske?
Vi kunde ha börjat veckan bättre, jag och Jay. Den inleddes nämligen med feber, snuva, hosta och halsont, och i skrivande stund sitter vi och nyser ikapp. Redan fredag kväll verkade han förkyld, och under helgen kom det igång ordentligt. Han är hemma från skolan idag, och de senaste dagarna har vi bara myst och försökt kurera oss. Jag är helt seg, skallen förkylningsvärker och jag känner knappt några smaker när jag äter, vilket är hemskt för någon som älskar mat :-/ Oh, well. Ändå mysigt att få ha Jay helt för mig själv några dagar. Vi har kollat på film, spelat och läst. Nu ska jag strax slänga ihop en god fruktsallad, och hoppas att vitaminkicken hjälper. Jag tar sällan mediciner vid förkylningar etc, utan det blir massa téer med honung och kanel, frukt och liknande. Hörs kanske sen, nu när jag är sjuk så har jag en massa tid över…
Haha, jag skrattade högt när jag såg videon nedan. Det är en spoof på Robin Thicke’s ”Blurred lines”. Tänk om rollerna var ombytta? Och männen hade varit tvungna att dansa omkring nakna/halvnakna medan kvinnorna hade varit fullt påklädda… 😉
Robin Thicke släppte en ocensurerad version av ”Blurred lines” där tjejerna är heeelt nakna. Han sjönk lite i mina ögon, där. Sen släppte han versionen där tjejerna har underkläder på sig.
Jag lägger inte ut den ocensurerade versionen. Vill ni se den kan ni gå in på Youtube och logga in, efter att ni bekräftat er ålder. Vill inte att någon liten unge ska gå in här på bloggen och få en tutt-chock. Jag lägger upp den mer påklädda versionen, samt parodin som tjejerna nedan gjort 😀
Uppdatering: Tjejerna i R.T.’s video var tydligen inte helt nakna. ”Bara” topless.
Jag loggade in på Facebook några dagar sedan. Scrollade som vanligt ner på sidan, och såg en bild som en kvinna hade delat. Hon hade varit inne på Lindex med sin dotter, och tagit fotot inne på deras barnavdelning för flickor. På barnavdelningen. Det är illa nog om det hade varit inne på vuxenavdelningen. Men att hänga det inne på avdelningen där småtjejer handlar. Fy fan.
Det är små flickor vi talar om, flickor vars självkänsla och självförtroende inte är färdigutvecklade än, flickor som redan har en enorm press på sig att se ut på ett visst sätt, som måste se detta. Även om de inte medvetet tar illa vid sig så sätter det sig långt inne i hjärnan – att det finns en viss bild de måste leva upp till. Detta handlar inte om att inspirera och få folk att försöka leva hälsosammare. Det handlar om att lägga sten på sten, på en redan tung börda. Det är inte en enskild händelse, varje dag bombarderas vi av media och skeva skönhetsideal. Varje månad någon ny diet.
Jag vill inte ens börja spekulera i hur de anställda på Lindex tänkte när de köpte in detta. Jag vill att de tar bort det. Jag vill att alla flickor och deras mammor (pappor också, för den delen) som är inne på Lindex och handlar tar det i handen, går till kassan och säger ett ord eller två om det till de anställda. Det är vad jag hade gjort om jag hade sett det.
