Älskar denna reklamen! Tycker att vi alla kollektivt ska sluta använda uttryck som ”som en tjej” i nedvärderande syfte. Vi kvinnor är underbara, starka, beskyddande, ödmjuka, intelligenta, modiga varelser. Och den naturliga instinkten att skydda sitt/sina barn kan ingen förneka… den ger uttrycket ”som en tjej” en helt annan betydelse. Bam!
Det här med tjejer som fejkar intressen för att anpassa sig till killens hobbys. Har aldrig förstått. Ni vet när killen är (exempelvis) fotbollsfanatiker och tjejen sitter med honom och kollar på matcher och hejar på killens lag som om hennes liv hänger på det. Eller låtsas att hon har ett eget favoritlag. När hon aldrig tidigare ens har kollat på en match. Hon har till och med memorerat alla spelares namn. Ska hon vara riktigt överkurs så kollar hon upp personliga fakta om spelarna. För att imponera lite extra. Agerar expert, använder uttryck som hon snappat upp under matcherna. Klagar på domaren. Blir ”överlycklig” när favoritlaget vinner.
Intressant fenomen, det där. Nu tog jag fotboll som ett exempel, det kan röra sig om i princip vad som helst. Något som hennes pojkvän/crush gillar, som hon själv aldrig hade haft en tanke på att annars kolla på, eller intressera sig för. Det svämmar över av dem på facebook just nu. Tjejer jag känner, som knappt kunde skilja på en fotboll och en vattenmelon tidigare. Som nu uppdaterar sin status så fort ett mål har gjorts. Ett ”genuint” intresse, en ”passion” som väcktes över en dag. Att det råkar vara samma dag de träffade pojkvännen är ju en annan femma…
Jag har aldrig varit den där tjejen. Däremot stöttar jag till hundra procent om jag dejtar/är tillsammans med någon som själv utövar någon form av sport/aktivitet. Som när jag dejtade en fotbollsspelare. Följde med till matchträningar, satt och frös, hejade och hoppades att hans lag skulle vinna. Då var jag stolt över honom. Det var självklart, naturligt. En helt annan sak. Men jag satte aldrig någonsin på mig en fotbollströja. Eller grät när hans lag förlorade. Där gick gränsen. Eller när jag dejtade en musiker. Det var lite annorlunda, då vi hade musik som gemensamt intresse. Följde med till bandrepetitioner, kollade när han uppträdde etc. Sen tyckte jag såklart inte att alla låtar var lika bra, och hade inga problem att säga vilka jag gillade och vilka jag gillade betydligt mindre. Om han frågade. Men jag var stolt och var där.
Att man kan väcka ett intresse som aldrig tidigare funnits där är ytterligare en annan sak. En kille tog med mig på krav maga en gång. Det var skitkul, så jag började träna. Men jag tyckte om det. Och det höll i sig efter att jag slutade träffa honom.
Jag hade dock aldrig någonsin kunnat låtsasfejka ett intresse för något. Låt säga att jag träffade en… fågelskådare. Eller något annat som får mig att vilja gäspa. Jag tror att det är viktigt att ha respekt för varandras intressen. Att visa förståelse för den andre. Att ha egna intressen. Men att låtsas vara någon man inte är funkar inte i längden. Varför vilja smälta samman till en klump med någon på det sättet. Nej tack.
”Idag tog min son studenten”… Tänkte inte på vad jag skrev och började faktiskt så. Sömnbristen gör sitt.
Anyhow, idag hade min son skolavslutning. Han är nu klar med fjärde klass. Känns lite nostalgiskt varje gång, det är ju min gamla skola han går på. Samma korridorer, samma skåp, samma lärare (några finns kvar på skolan). Andra minnen. Jag är ju på skolan ofta, vi bor långt ifrån så jag hämtar och lämnar. Men speciella dagar, som den här, är det alltid aulan eller idrottssalen som gäller. Då sköljer minnena över mig som en tidvattenvåg.
Det var fint, det sjöngs och skrattades. Vänner som sade hejdå. Vissa ses under sommaren, andra inte förrän i femman, om två månader. Barn och föräldrar i fina sommarkläder. Klänningar och skjortor. Vi hade tur med vädret.
Ibland har man dagar då man vaknar på morgonen och det enda man önskar är att man kunde lägga sig ner igen och bara somna om. Idag är tyvärr en sådan dag. Jag dras med dessa ständiga huvudvärkar. Går och lägger mig med huvudvärk, sover med huvudvärk, vaknar med huvudvärk. Allting känns tungt. Ögonen funkar inte riktigt som de ska. Det är för ljust. När huvudet knasar funkar ju inget annat heller. Sen hjälper det inte att vädret pendlar mellan hög- och lågtryck hela tiden. Idag regnar det, men är hyfsat varmt. Fuktigt i luften. Jag lär få krulligt hår. Suck.
Anyhow, nu räcker det. Ska googla på naturliga botemedel mot huvudvärk. Försöker undvika tabletter. Toodles!
Nu har det äntligen kommit nya avsnitt av ”Orange is the new black”!!! På Netflix ligger hela säsong två uppe. Yaay!!! 😀
Jag har haft oavbrutet ont i huvudet de senaste två dagarna. I varierande styrkor. Men lite har det blivit gjort. I fredags träffade jag min syster. I lördags var det bakning och städning på schemat. Jag har aldrig tidigare bakat något med rabarber, men det blev lyckat. Riktigt gott med kontrasten mellan den syrliga rabarbern och den söta vaniljen. På kvällen kom min granne över och vi kollade på film efter att Jay hade somnat.
Idag har jag varit ute med Jay, och senare på eftermiddagen stack vi hem till lillsyrran. Huvudvärken verkar inte vilja ge med sig, och jag vägrar ligga sömnlös inatt också. Så det blir några tabletter nu. Hörs!
Jag har fastnat för denna låten. Hennes röst är inte ”perfekt” och det är just det som gör den… perfekt. Den är mäktig, i brist på något annat passande ord. Och flickan som dansar. Så duktig. Läste att hon endast är 11 år gammal.
Jag tar mig friheten att låna några av min fars bilder från Isabellas studentfirande. Det är skillnad på mobilkamera och systemkamera.
Tog denna bilden igår, min älskling med lillsyrrans studentmössa på sig. Om åtta år är det hans tur. Svårt att förstå hur fort allting händer… höll jag inte honom i famnen med en nappflaska nyligen? Kan spela upp det som om det var igår. Nu är han 10. Tio år gammal. Min son. Och så otroligt stolt jag är.
Min egen student var inte mycket att tala om. Jag firade såklart med mina vänner i skolan, sedan vid utsparken kom mina föräldrar och grattade mig. Efteråt stack vi och åkte runt på ett flak i någons lastbil medan vi skrek och vinkade och musiken dånade. Jag kommer ihåg känslan av varmt sommarregn mot min hud medan vi åkte runt. Efter rundan följde jag med en vän till hennes studentfest. Det var en turkisk tillställning, mysig atmosfär, många av hennes släktingar och vänner var där. Musik. God mat.
Vi skojade igår om det, med mina systrar. Jag fick inte uppleva något av det traditionella familjefirandet. Tårta, festlig middag, studentpresent etc. Mina föräldrar kom visserligen till utsparken. Och jag tror att jag fick blommor. Minns faktiskt inte. Min syster fick den briljanta, och smått störda, idén att fira min student på nytt. Nästa år. En sorts ”gör om, gör bättre”… Man vet aldrig, nästa juni kanske ni ser mig i en tutande bil, körandes omkring i stan. Världens äldsta 18-åring 😀
Gårdagen började inte speciellt bra. Jay mådde inte bra när han vaknade och var tvungen att stanna hemma från skolan. Det såg ganska osäkert ut inför eftermiddagen, då min syster skulle ta studenten. Jag har ju ingen som jag kan lämna Jay med om det skulle krisa, såvida det inte är min mor eller far, men de skulle ju också iväg och fira. Jag lämnar, av personliga skäl, helst inte Jay med någon av mina vänner (även om flera av dem är underbara föräldrar 😀 ). Men framåt två-tre-tiden började det se bättre ut. Han mådde så pass bra att vi kunde gå dit, även om det så skulle bli en stund bara. Ville ju inte missa syrrans student.
Vi åkte ner till Borgarskolan, där det var full kaos. K-A-O-S. Jag och Jay armbågade oss fram till mitten av folkmassan, men kunde ändå inte se något. Tänkte att det inte var lönt att Jay skulle behöva stå där och bli mosad, dessutom hade vi inte hittat mina föräldrar eller den andra syrran och hennes man. Det tog oss ett tag, men till slut organiserade vi oss. Det blev köra runt stan och tuta, varefter vi körde hem till föräldrarna, där firandet fortsatte med middag, tårta och presenter. Det var trevligt, men studenten verkade en aning trött efter allt studentande… (hon hade ju festat hela dagen med sina klasskamrater). Framåt kvällen började Jay må lite värre, och vi drog oss hemåt.
